Allopati och homeopati inför det sunda förnuftets dom
Jag vänder mig till er i en tid som prövar allt. Inget i himlen eller på jorden undgår längre granskning. Allt testas på nytt, analyseras och vägs mot erfarenhet och förnuft – inte bara det materiella, utan också det moraliska, sociala, politiska och religiösa. Auktoritet följer inte längre av hög ålder eller ett stort antal anhängare. Frågan som tränger igenom vår tid är: Vad är sant?
Mot den bakgrunden måste också läkekonsten prövas. Det är märkligt – och sorgligt – att en konst som dagligen berör liv och välbefinnande, efter ett så långt prov och minst två tusen års nedtecknad erfarenhet, fortfarande är så osäker och tvivelaktig i sin tillämpning.
Vår tid kräver en sträng, grundlig och genomgripande prövning. Allt vänds ut och in. Så bör även läkekonsten prövas, för att vi ska lära av det förflutna, bedöma nuet rätt och arbeta klokt för en bättre framtid.
Jag säger det rakt ut: den gamla medicinen – allopatin – har i århundraden drivit fel. Ibland har den stött emot en klippa, ibland skymtat land, men i det stora hela fört oss längre från fast mark. Astronomi, kemi och andra naturvetenskaper har blivit exakta vetenskaper; läkekonsten har alltför ofta förblivit ”drömmarnas dotter” – styrd av teorier byggda på gissningar, tillfälliga iakttagelser och felaktiga tolkningar.
Mot slutet av förra seklet slog det mig att orsaken till många misslyckanden inte låg i enstaka misstag, utan i att hela konsten gått in på fel väg. Jag prövade motsatsen till det jag lärt – och lyckades. Då anade jag att en reformation både var nödvändig och möjlig. Om en säkrare, mildare och mer pålitlig väg kunde pekas ut, skulle det vara en välsignelse för de sjuka. Den vägen sammanfattas i tre ord: Similia similibus curantur – lika botar lika.
Jag ber er inte ta mina personliga åsikter för sanning. Jag kallar i stället in vittnen – män som ägnat sina liv åt den gamla konsten och därför, om någon, borde kunna sjunga dess lov. Lyssna:
Vittnesmål mot den gamla medicinen
Boerhaave, professor i Leiden i över fyrtio år:
”Om vi jämför det lilla goda som ett halvdussin verkliga Aesculapius-lärjungar uträttat sedan konsten började, med det onda som den stora hopen läkare orsakat mänskligheten, måste vi medge att det hade varit oändligt mycket bättre för mänskligheten om läkare aldrig hade funnits.”
Bichat i Paris:
”Terapin är en osammanhängande hop av osammanhängande åsikter. Den är kanske, av alla medicinska discipliner, den som bäst visar människosjälens nyckfullhet. Vad säger jag? – Den är ingen vetenskap för ett metodiskt sinne; den är ett formlöst hopkok av inexakta idéer, ofta barnsliga observationer, vilseledande botemedel och formler lika tillkrånglade som de är pedantiskt uppställda.”
Magendie:
”Jag tvekar inte – hur sårande det än må vara för vår fåfänga – att säga att vår okunnighet om de fysiologiska störningar vi kallar sjukdomar är så stor att det kanske vore bättre att inte göra någonting och lämna patienten åt naturens resurser, än att handla såsom vi ofta gör, utan att veta varför, och med uppenbar risk att påskynda patientens död.”
Dr. Good, den store nosologen:
”Medicinen är ett barbariskt tungomål, och våra läkemedels verkan på människokroppen är i högsta grad osäker – utom i det avseendet att de redan har förstört fler liv än krig, pest och hunger tillsammans.”
Sir Astley Cooper, Englands berömde kirurg:
”Läkekonsten är grundad på gissning – och förbättrad genom mord.”
Ni invänder kanske: det där var förr. Låt oss därför komma närmare vår tid.
Professor Christison, Edinburgh:
”Av alla medicinska vetenskaper är terapin i sitt nuvarande tillstånd den mest otillfredsställande, minst framskridna och omgiven av de mest bedrägliga fallgropar.”
Sir John Forbes, kungens läkare och redaktör för British and Foreign Medical Review, efter att öppet ha erkänt allopatins brister:
- ”I en stor andel av fallen är det naturen, inte vi, som botar.”
- ”I en mindre, men ändå inte obetydlig andel, blir patienten frisk trots oss – det vill säga, våra åtgärder motverkar i stället för att hjälpa.”
- ”Följaktligen skulle det i ett betydande id sjukdomsfall vara lika bra eller bättre för patienterna, i den medicinska konstens nuvarande skick och så som den oftast utövas, om alla botemedel – särskilt kraftiga, i synnerhet läkemedel – övergavs.”
”Läget har nått en sådan punkt att det inte kan bli värre. Det måste förbättras – eller upphöra.”
På andra sidan Atlanten säger Rush:
”Läkekonsten är ett tempel utan tak och med sprickor i grunden.”
Och han anger orsakerna: okunnighet om sjukdomarnas lag, okunnighet om lämpligt botemedel, botemedlens ineffektivitet – och att vi dessutom har bidragit till att öka både sjukdomar och dödlighet.
Chapman i Philadelphia, om kvicksilverbruket:
”Det är en skam för vår profession; det är kvacksalveri – våldsamt, ogrundat, morderiskt kvacksalveri… Den som för ett obetydligt tillstånd överlämnar sin patients öde åt kvicksilvret är de sjukas fiende; och om han är någorlunda populär, skaffar han sig under en enda ’framgångsrik’ säsong arbete för hela livet, ty han har sedan fullt upp med att försöka stoppa den mercuriala härjningen i sina förödda patienters konstitutioner.”
Draper i New York:
”Även vi som noggrant hållit fast vid de gamla teorierna känner att, i takt med de exakta vetenskapernas framsteg, blir vår ställning ohållbar. Marken glider undan under våra fötter. Vi står på tröskeln till en stor revolution.”
Mutter i Philadelphia:
”We har i sanning nöjt oss med ideellt vetande. Vi har tagit emot teorier lika tomma som dagdrömmar. Vi har blint godtagit det förflutnas dårskap. Bygger vi vidare på sådant material måste vårt hus till slut rasa.”
Detta är inte ord av ”sekterister”. Det är den gamla medicinens egna auktoriteter som, med sorg och skärpa, vittnar om sin konsts tillstånd. När den som känner konsten bäst tvivlar mest, är det hög tid att söka en väg som håller.
Varför jag lämnade praktiken
Jag talar öppet om varför jag själv vände om. Det plågade mig att famla i mörker, styrd av böcker, när jag behandlade sjuka; att skriva ut – enligt den ena eller andra teorin om sjukdomens ”natur” – medel som bara genom åsikt och vana fått plats i Materia Medica. Jag hade samvetsbetänkligheter mot att behandla okända sjukdomstillstånd hos lidande medmänniskor med dessa okända, kraftfulla ämnen, som – om de inte passade exakt (och hur skulle läkaren kunna veta det, då deras särskilda verkan inte var klarlagd?) – lätt kunde förvandla liv till död eller skapa nya plågor, ibland svårare att bota än den ursprungliga sjukdomen. Att på det sättet bli dråpare, eller den som förvärrar den sjukes lidande, var för mig en fasanfull tanke. Kort efter mitt giftermål lade jag därför undan praktiken och behandlade knappt någon, av fruktan att skada.
Jag drog mig tillbaka för att söka det som måste finnas om Gud är vis och god: en säker, prövbar, förnuftig väg till bot. Jag sökte den inte i torra skolastiska system eller i namnkunniga mäns ord som växlar med tiden, utan i naturen själv – där sanningen ligger närmast, men ofta förbises just för att den inte är insvept i lärdomens fjädrar.
Hur lagen blev synlig
När jag översatte Cullens Materia Medica prövade jag på mig själv kinabarken, det välkända febermedlet. Jag fick feberliknande symtom – tillstånd som liknade dem som barken ansågs bota. Då slog det mig: kan ett ämne bota de symtom det framkallar hos en frisk? Jag fortsatte prövningarna – på mig själv och på villiga vänner – och nedtecknade noggrant vad som hände. Under många år prövade jag medel efter medel. Därigenom trädde en lag fram som bar, inte en hypotes: lika botar lika.
Den som är sjuk blir märkligt känslig för sitt specifika botemedel. Därför räcker små, varsamma doser – så små att de knappt märks på en frisk. Stora doser, även av det ”rätta” medlet, är inte bara onödiga utan skadliga; de förvärrar sjukdomen och hotar livet. Lär er därför gå varsamt, i samklang med naturens lag.
Vad homeopatin är – och inte är
Homeopatin är inte ett hugskott. Den är ingen ny ”ism” som vill tränga undan naturen. Den är just detta: naturens egen terapeutiska lag, upptäckt genom prövning. Den bygger en ny Materia Medica – inte av traditioner och rykten, utan av fakta: vad ett ämne gör med en frisk, kan det – i en liten dos – vända hos en sjuk med liknande symtombild. Därför blir patologin praktisk: sjukdomens fenomen speglas i läkemedlets fenomen, och valet av medel kan göras vetenskapligt i stället för gissningsvis.
Jag har seer hur mildhet blir styrka: akuta sjukdomar ge vika utan brutala ingrepp, kroniska plågor lätta där allopatin gett upp, barns och mödrars lidanden lindras, kirurgens kniv vila där bot finns utan den. Jag har sett sjukdomstiden förkortas, kostnaderna minska, patientens krafter sparas och hur han slipper långvariga men av kraftiga medel.
Varför möter detta motstånd?
Ni frågar: om detta är sant, varför antas det inte av alla? Se hur det varit förr: Copernicus, Galileo, Harvey, Franklin, Fulton – alla möttes först av förakt, hån eller förföljelse. Ändå segrade deras sanningar till slut, inte för att man lämnade dem i fred, utan för att de prövades och höll. Så är det med varje omvälvning: först stöts den bort av det etablerade, sedan tolereras den, till sist blir den självklar.
Jag har inte sökt strid, men inte kunnat tiga när jag sett vad jag sett. När sunt förnuft sitter till doms bör det inte vara partier och skolor som fäller utslaget, utan naturen och erfarenheten.
Röster och iakttagelser från vår tid
Jag har låtit den gamla medicinens egna storheter tala. Låt mig nu nämna något av det som i vår tid har styrkt homeopatins sak i praktiken. In stora epidemier – där allt ställs på sin spets – har skillnaden blivit tydlig. Under kolerans härjningar såg vi hur mild, riktad vård gav betydligt bättre utfall än kraftiga motåtgärder. Vid gula febern rapporterades långt lägre dödlighet där homeopater vårdade. I tyfus, scharlakansfeber, mässling, difteri och lunginflammation återkommer samma mönster: när vi följer naturens lag – lika med lika – och går varsamt fram, får vi bättre resultat än när vi bekämpar symtomen brutalt.
Jag lägger inte hela tyngden på siffror här; den som vill kan läsa de fullständiga rapporterna och tabellerna. Jag säger bara: där man har prövat rent och rättvist har skillnaden blivit den sjukes vinst.
En humanare vård
Låt mig också nämna vård av sinnessjuka. Där infördes mildare metoder, kedjorna togs av, tvångsjackorna lades undan – och resultaten blev bättre. Samma anda har följt mig i allt: att inte bryta ned den sjukes krafter i onödan, utan hjälpa naturen till rättning.
Min väg och mitt hopp
Jag har inte arbetat ensam. Vänner och kollegor prövade med mig, vågade ompröva allt och sökte sak och sanning före skola och rykte. Jag gav ut Organon för att lägga fram grunderna tydligt. Jag fortsatte med prövningar och Materia Medica. Jag föreläste där jag kunde och vårdade där jag kallades. Under mina sena år i Paris såg jag människor komma från många länder för att få hjälp; varje bot gladde mij, och den som saknade medel fick vård gratis.
Motståndet var häftigt, ja. Men jag såg också erkännanden – även från dem som inte delade min uppfattning: att arbetet bar prägel av lärdom, flit och allvar. Jag frågar inte efter lovord. Jag frågar efter att den sjuke ska få den hjälp naturen avsett, och att läkekonsten ska vila på en lag som bär.
Till er som dömer med sunt förnuft
Döm inte efter namn, partier eller skola. Döm efter naturen, och efter vad som faktiskt sker när ni prövar rätt. Låt inte kraft mätas i dosens storlek, utan i träffsäkerheten – att rätt medel, i rätt liten dos, löser det som liknar dess egen verkan. Där ligger lagens elegans och mildhet.
I har suttit på de gamla vägarna och känt deras tyngd; jag har vandrat den nya och sett dess frukt. Jag lägger fram den för er, inte med anspråk på ofelbarhet, utan med det enda anspråk som betyder något: att den är naturens egen lag. Pröva den. Håll fast vid det som visar sig sant. Låt allt i läkekonsten tjäna sitt enda syfte: att lindra och bota – utan att skada.
